Försvarar sig gör alla länder. Tycker dem. Min lärare frågade mig en gång och bad mig nämna två demokratiska länder som varit i krig med varandra. Det är ganska lätt, inser jag nu. Karismatiska ledare har sedan länge vetat hur man ska kunna angripa andra länder och fortfarande ha folkets stöd. Nu angriper man inte längre, nu försvarar man sig.

För att få reda på hur ryssland ser på det hela är det bara att kolla i en rysk rysk tidning. Enligt dem har georgien stött rebeller i landet och dödat, samt planerat att döda ryska civila. En minister i ryssland gör en jämförelse med 9/11, och menar att västvärlden hade reagerat likadant vid terrorangrepp från ett annat land. Vilket är helt riktigt. Vi försvarar oss mot terroristerna i irak just nu, och vi gör det tämligen effektivt genom att döda oskyldiga människor, hitills mellan 86,609 – 94,496.

Krig är blodiga. Men idag anser demokratiska länder att deras aktioner är fredsbevarande, trots att effekterna är likadana. Den kamp som utförts av USA i många u-länder handlar faktiskt inte om att bevara fred, utan det handlar om att bevara kolonialismen. Kolonialstaternas tid är slut, brukar de flesta säga. Men västvärlden har ännu inte lärt sig att släppa taget, utan är beroende av u-ländernas hårda arbete för svältlöner. Alla försök att nationalisera, oavsett om det är på höger eller vänsterbasis, i u-länder, nu senast till exempel i venezuela, besvaras antingen genom kuppförsök eller att företagen i landet stryper landets ekonomi, genom generalstrejker eller genom att flytta sina investeringar utomlands.

Jag är helt ärlig när jag säger att, ifall västvärlden ville att u-länderna skulle växa och bli ekonomiska, så skulle de flesta vara det idag. Men det fungerar inte så, i tillväxtens namn – måste vi alltid göra som företagen och cheferna säger. Folket må säga vad de vill, men ifall de inte gör som företagen vill då kan företagen strypa dem. Se bara på löntagarfonder.

När jag pratade med en gammal vis man om löntagarfonderna, hur de dök upp och hur de försvann kunde man ana en viss uppgivenhet hos honom. ”Aldrig mer.” sa han bara. ”De kommer aldrig mer komma tillbaka.”

Nej, det var inte uppgivenhet. Det var bitterhet. Den bitterhet man känner, när man känner att man inte kan påverka längre.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , ,